Recension
av För mycket lycka, Alice Munro
Om skuld och besvikelse av novellformens mästare
Jag hade en känsla av att inte riktigt gilla noveller. Det är som om författaren presenterar en värld, och precis när man börjar komma in i den, vänja sig vid dess dofter, färger och stämning, tar det abrupt slut. Så ska man in i nästa.
Anledningen till att jag började läsa Alice Munro var att hennes förra novellsamling, “”Kärlek, vänskap, hat”, var en av de utvalda böckerna i min bokcirkel under förra året. Och jag är så glad för det, för efter första bekantskapen med Munro ville jag ha mer.
Visst, hon gör precis det, slänger in oss i en värld som hon rycker ifrån oss alldeles för snabbt. Men hon har fångat mig och jag börjar till och med gilla formen för att hon behärskar den så till fullo. Det är som att läsa de bästa delarna ur romaner, som att få den mest cenrala scenen utan transportsträckorna. Hon lyckas bygga spänning och mångsidiga karaktärer på så få meningar att jag måste bläddra tillbaka då och då för att se efter hur hon gör.
Det handlar ofta om kvinnor, ofta om några betydelsefulla händelser i livet. Mycket kretsar kring skuld och besvikelse och hur de hanteras i relationer över år. Historierna utspelar sig i olika tidsepoker, karaktärerna skiljer sig åt, men ändå finns det några frågor som ligger som klangbotten under hela novellsamlingen. Kanske handlar om författarens livsvisa reflektion kring att vi inte kan frigöra oss från varandra – och hur vissa händelser i livet blir avgörande för vilka vi blir. Hur våra till synes fria val ändå är kantade av förutbestämda mönster, där bakgrund och relationer spelar en viktig roll. Författaren rör till, låter läsaren våndas i långa stycken, och gör det så skickligt att det ändå inte är stycken man vill hoppa över, snarare vill man suga i sig vartenda ord, för de rymmer så mycket betydelse.
Så för den som är tveksam till novellformen – läs den här boken! Språket bär fram händelserna och ställer sig aldrig i vägen. Inget onödigt blir sagt. Och när man lägger ifrån sig boken känns det som, och nu varning för floskel men som måste sägas ändå, som att man faktisk har lär sig något nytt om världen.
Mottagen: 16 februari 2012
Anmäl textfel
