LitteraturMagazinets recension
av Astragal, Albertine Sarrazin
Snyggt, smart och roligt ur ett kort men intensivt liv
Ibland överträffar livet dikten. Albertine Sarrazin föddes 1937. Hennes liv var kort men händelserikt och erbjöd gott om stoff till "Astragal", en roman om frihet, sex och längtan på flykt undan lagen.
Albertine Sarrazin är född i Alger. Hon övergavs av sina föräldrar, adopterades bort och hamnade sedan i Aix-en-Provence. Tio år gammal våldtogs hon av en släkting till sin adoptivpappa. Hon rymde till Paris för att ägna sig åt litteratur och konst och försörjde sig samtidigt som prostituerad.
Arton år gammal döms Sarrazin till sju års fängelse för väpnat rån tillsammans med en vännina. Hon förälskar sig i en tjuv, Julien, som hon gifter sig med. De lever ett liv kantat av kriminalitet och far in och ut ur fängelse medan de håller kontakt brevledes. Endast 29 år gammal dör hon under en njuroperation. Bakom sig har hon då tre romaner, varav två skrivna i fängelse.
"Astragal" kom ut 1965 i Frankrike och är en delvis självbiografisk roman. Den inleds med att Anne hoppar från en fängelsemur mitt i natten och bryter språngbenet. Efter att ha legat en stund under stjärnorna utan att ha blivit upptäckt lyckas hon till slut krypa fram till vägrenen där hon blir upplockad av Julien, en småkriminell ur Paris undre värld.
Därefter följer en tillvaro under ytan där Anne blir tvungen att flytta runt för att inte bli upptäckt av polisen. Eftersom hon är skadad och inte kan gå, tvingas hon mer eller mindre till passivitet och sängliggande. För att få tiden att gå spenderar hon dagarna med att röka, läsa och dricka cognac och pastis. Hon inleder en kärleksaffär med Julien.
"Astragal" är på många sätt en roman om frihet. Genom sin flykt befrias Anne från sina fysiska galler och fängsel. Men utanför fängelsets murar väntar henne bara ett annat fängelse. Oron för att bli upptäckt, liksom hennes gipsade ben, begränsar hennes rörelsefrihet; hennes värld krymper ihop. Livet i det fria blir nästan mer trångt och klaustrofobiskt än vad det varit innan, nu så centrerat kring Julien, hennes beskyddare och omhändertagare. I fängelse stod hon åtminstone på egna ben.
På grund av både sin bakgrund och sina skildringar av kriminella jämförs Sarrazin ofta med Jean Genet – Frankrikes kanske mest kända tjuvpoet. Det verkar vara en jämförelse som Sarrazin själv inte kan ha haft särskilt mycket emot då hon till och med låter en karaktär i "Astragal" läsa Genets "Tjuvens dagbok". En sak som de åtminstone har gemensamt – utöver liv och innehåll – är att deras skildringar av den undre världen har ett visst erotiskt skimmer över sig; det framstår för läsaren som en tillvaro full av liv och sexualitet. Men "Astragal" hade lika gärna kunnat vara någon fransk nya vågen-film.
"Astragal" skildrar hur det är att vara gömd och allt vad det innebär av tristess och instängdhet. Och av den anledningen blir det när det kommer till handlingen tyvärr lite långdraget och tråkigt här och var. Men kanske är det ändå Sarrazins biografi – samt Patti Smiths både personliga och fina, väldigt entusiasmerande, förord – som såg till att förväntningarna sköt såpass mycket i höjden innan första sidorna att de helt enkelt blev för höga för att kunna tillfredsställas.
Det som räddar den är dess stil. Sarrazin har en prosa med nerv och udd, full av oväntade och ögonöppnande liknelser. Det är snyggt, smart och roligt på en gång – samt en rejäl dos sextiotals-romantik.
Mottagen: 13 augusti 2015
Anmäl textfel
