LitteraturMagazinets recension
av Filosofins tröst, Alain de Botton
När filosofi möter självhjälp
Alain de Botton är författare, filosof och TV-producent. Sedan år 2000, då "Filosofins tröst" utkom första gången, har han låtit sex filosofer vägleda läsarna genom lika många vardagsproblem.
Är du illa ansedd, räcker inte dina pengar eller vill du veta mer om Schopenhauer? "Filosofins tröst" erbjuder både en presentation av några stora filosofer och deras lösningar på eviga mänskliga problem. Sokrates personifierar impopularitet, Epikuros kapitel handlar om fattigdom, Senecas om frustration, Montaigne står för otillräcklighet, Schopenhauer för olycklig kärlek och Nietzsche för övriga svårigheter. Filosofernas liv och tankar är nära förbundna.
Bäst tycker jag om de riktigt gamla gubbarna: Sokrates (ca 469 f.Kr. - 399 f.Kr.) som inte lät allmänhetens uppfattning om honom påverka sättet som han såg på sig själv, Epikuros (341 f.Kr. - 270 f.Kr) som ansåg att njutning var meningen med livet och njöt mer av anspråkslösa middagar med goda vänner än av lyx och rikedom, och Seneca (4 f.Kr - 65) som under hela livet konfronterats med katastrofer och motgångar. Senecas gudinna var Fortuna, som på romerska mynt avbildades med ett ymnighetshorn och ett roder. "Hon kunde sprida sina gåvor bara för att i nästa stund lägga om rodret och med sitt oberörda leende se på när vi kvävdes av ett fiskben eller begravdes i ett jordskred", skriver Alain de Botton. Seneca var så beredd på allt att han till och med när han beordrades att ta sitt eget liv, lyckades göra det med jämnmod.
De lite yngre gubbarna: Montaigne (1533-1592), Schopenhauer (1788-1860) och Nietzsche (1844-1900) skrapar mest på ytan i jämförelse. Montaigne var med sitt öppna sinne långt före sin tid men tyvärr inte särskilt inflytelserik. Schopenhauer borde kanske uppvaktat jämnåriga kvinnor. Nietzsche var prästsonen som älskade sin far men likställde religion med alkohol och betraktade båda som självbedrägeri.
"Filosofins tröst" är den första i förlaget Volantes klassikerserie. Boken är onekligen sprungen ur västerländsk och manlig hegemoni, men jag väljer att bortse ifrån gubbigheten eftersom Alain de Botton är en både påläst och intressant skribent och en utmärkt guide i gränslandet mellan filosofi, historia och självhjälp. Jag tycker om textens struktur och översättaren Nille Lindgrens språk. Små illustrationer och foton lättar upp texten som kryllar av kloka resonemang. Mest av allt är "Filosofins tröst" allmänbildande läsning som lockar till reflektion.
Mottagen: 6 april 2019
Anmäl textfel
