Loss är sista delen i Aase Bergs mamma-trilogi. Där Forsla fett utforskade graviditetens mysterium, och Uppland glädjen i att leva med små spejsade muppar, är Loss en djupdykning i rädslan det innebär att vara mamma. Dödenbarnet går bredvid det levande som ett skuggbarn. I Loss leder den krampaktiga skräcken för att förlora sitt barn, för att inte räcka till och kunna skydda det, till ett fasthållande in i döden och förbi. Det är en lika pinad som ohållbar vägran till separation, hand i hand med den moderliga sorgens besvärjande mordlust.
Skräck är samma sak som önskan, den klaustrofobiska förlusten klibbande kring allt. Ektoplasma är dåligt samvete. Skillingtryckens patetik är inte ironi. Loss är en gravallvarlig spöktripp där pulsen vägrar sluta slå i plågoläget som är varken eller både liv och död, och det är också en sorts musik.