LitteraturMagazinets recension
av Hustrun, A. S. A. Harrison
Prosa som fängslar – trots banal handling
Här handlar det om realism som griper tag och engagerar.
Jodi lever med Todd sedan tjugo år tillbaka. Hon är psykoterapeut på deltid. Han är framgångsrik i fastighetsbranschen och notoriskt otrogen. När Todds unga älskarinna blir med barn får Jodi nog. Banalt kan det tyckas, ändå är det den bästa roman jag läst på länge.
”Hustrun” är skriven av den kanadensiska författaren A. S. A. Harrison. Hon berättar om Jodi som lever ett bekvämt liv med mycket tid för sig själv, för träning, matlagning som hon tycker om och att träffa väninnor. En hund som passande nog heter Freud har hon också att gå promenader med. Men för att få sinnesfrid måste Jodi hålla tillbaka sina känslor inför mannens snedsteg. Med tanke på sitt yrke borde hon kunna avslöja sina egna bevekelsegrunder, men hon är inte bättre än att hon går förnekelsens väg.
En styrka i denna bok är att författarens öra ligger nära huvudpersonerna. Kapitlen rubriceras växelvis ”HAN” eller ”HON”. Harrison gör det så skickligt att jag, då det spetsar till sig mot slutet, till och med kan känna sympati för den manliga bedragaren.
En annan orsak till att Jodi och Todd blir så levande är den detaljerade gestaltningen. Vi får noggranna beskrivningar av den miljö de rör sig i, människor de träffar, tankar de tänker. Det är gammal hederlig realism helt enkelt. Scenerna är vardagliga, men ett hot sänker sig över dem. Romanen utvecklar sig mer och mer till en thriller. Jag får svårt att lägga den ifrån mig. Det är en prosa som fängslar.
Jag blev glad att få en bok att engagera mig i. Tragiskt nog finns inget mer att se fram emot från denna författare. A. S. A. Harrison gick bort i cancer 2013. Efter att hon hade skrivit fyra faktaböcker blev ”Hustrun” hennes romandebut. Den hyllades av många, bland annat av Elizabeth George som citeras på omslaget.
Mottagen: 27 april 2014
Anmäl textfel
