LitteraturMagazinets recension
av Kvinnan i fönstret, A. J. Finn
Olidlig spänning i årets kanske bästa deckare
Kvinnan i fönstret heter Anna Fox och är psykolog. Hon är gift och har en liten dotter. Men det senaste året har hon inte kunnat lämna lägenheten och har heller inte kunnat träffa sin familj. Det skedde en olycka och nu är allting förstört.
Anna tillbringar sina dagar mer eller mindre påverkad av vin och ångestdämpande tabletter och ser om gamla svartvita filmer. Ibland pratar hon med sin man. Men mest står hon framför fönstret och spionerar på grannarna. Hon har koll på allas arbetstider, otrohetsaffärer och teve-vanor.
En dag flyttar en ny familj in i huset mittemot, familjen Russell – till synes perfekt med mamma, pappa och tonårsson. Hittills har all Annas kontakt med omvärlden skett på internet, ett chatforum för människor som lider av agorafobi fyller hennes behov av att hjälpa andra, alla varor, vin och Hitchcock-filmer levereras till dörren och både hennes psykiater och fysioterapeut gör hembesök. Men plötsligt knackar tonårssonen från huset mittemot på, några dagar senare även hans mamma. Plötsligt väcks en förhoppning hos Anna att kanske få en vän.
Så när hon en kväll ser Mrs. Russell bli mördad måste hon ingripa. Inte bara studera människorna genom kameralinsen. Men ingen tror henne. Hur mycket hade hon druckit, undrar polisen. Och är hon ens psykiskt stabil? Dessutom har ingenting hänt mrs Russell, hävdar maken och presenterar en vilt främmande kvinna som Anna aldrig har sett förut.
Hon vet inte vad hon skall lita på. Jag vet inte heller vad jag skall lita på! Anna är skolexemplet på en opålitlig berättare, aldrig helt nykter, ständigt paranoid. Var är den kvinna Anna lärde känna som Mrs. Russell? Varför ljuger sonen? Jag börjar också undra mer och mer över den där olyckan som traumatiserat henne så. Vad hände egentligen?
Över hela romanen ligger en krypande, instängd spänning som i ett kammarspel. Annas slutna rum ger en så klaustrofobisk effekt och hennes avsaknad av verklighetsförankring ger mer Hitchcock-känsla än man står ut med nästan. Det är ohyggligt spännande! För varje ny oväntad vändning blir jag alltmer förtjust och jag tror inte att jag kommer läsa en bättre deckare i år.
Jag tror heller inte att jag kommer att läsa en så trovärdig och hudnära skildring av posttraumatiskt stressyndrom i år. Beskrivningen av hur Anna kämpar sig ut genom sin dörr är fasansfull och hennes sorg drabbar mig riktigt. Jag önskar bara att boken kom med en box svartvita filmer för jag blir så sugen på att se alla de där klassikerna nu.
Mottagen: 28 maj 2018
Anmäl textfel
